När man sitter och packar för sin flytt och märker att mor köpt identiska vantar och mössa till mig och bror så ryser jag igenom ryggraden på mig vid bara blotta tanken att någon vill försöka sätta mig på samma nivå som en kort liten svettig kille som bara kan snacka om kommunistiska manifestet. Gud. Det är inte så mycket akten i sig som bara det faktum att någon försöker att para ihop mig och en kille som jag inte har någonting gemensamt med som ett par idiot-savant tvillingar. Tankarna för mig till funderingar över hur hemskt det skulle ha varit om jag valt att bo hos far och bror istället när föräldrarna skiljdes. Hur pass instängd och efter skulle jag ha varit då? Tack och lov för att man lyckats så pass bra socialt som jag har hittills.
Med risk att låda melodramatisk så vet ingen i min biologiska familj någonting om "känslor", så en så pass stor grej som att "flytta ut" registrerar knappast i deras huvuden. De har dock sett på TV att det är någonting som inspirerar en massa hjärtekrossande kramar och tal, så tyvärr så är nog allt jag har att vänta mig en massa obehaglig, påtvingad sentimentalitet som egentligen inte grundar sig i annat än att folk tror att de är så man ska bete sig. Det vill inte jag. Jag vill bara flytta. Jag vill ta det som vilken dag som helst med den lilla fotnoten att jag inte kommer tillbaks. Jag är glad över att få dra härirån, men istället för att klippa av min navelsträng så verkar omgivningen försöka att binda den runt halsen och strypa mig med den.
